Han skriker ut i natten, namnen på de gamla.
de uråldriga krafter som förr sågs på Jorden vandra
Med huvud böjt han muttrar saker ingen kan förstå
han stöter bort de andra, har sin egen väg att gå.

Skogstokig det är han
Han springer för livet som om himlen stod i brand.
Genom skog, över stock och över sten
I den röda solens sken.

De skrattar sinsemellan och viskar bak hans rygg.
Han är främmande och udda, ingen här känner sig trygg.
Deras ögon, de är kalla, i dem lyser det förakt
en rädsla för det okända, han bör vara på sin vakt.

Skogstokig det är han
Han springer för livet som om himlen stod i brand.
Genom skog, över stock och över sten
I den röda solens sken.

Höstens skörd var klen och vintern den är svår
det sliter hårt på alla och det sätter sina spår.
Kroppar i skogen funna, jaktens tid är här.
Nu när vattnet runnit över springer han för allt vad benen bär.
Det är blodet på hans händer, det är tanken på att få
vedergällning för den olycka som drabbat deras gård.
Det är tiden som är inne, det är klockan som slår
vergällning för den olycka som drabbat deras gård.

Skogstokig det är han
Han springer för livet som om himlen stod i brand.
Genom skog, över stock och över sten
I den röda solens sken.

Ljuset står för hoppet om att allt ska lösa sig,
värmen skänker tröst och tro om att vintern snart är slut
Med lågorna han dansar, till publikens vilda tjut.
Han skrattar högt och slutligen låter livet brinna ut.