Stormen piskar snön som en granruska mot bar hud
Kylan och vinden pinar allt som är ute denna natt
En ensam silhuett stapplar tungt genom djupsnön
Men långt fram i mörkret ser kraken ett sken

Skogens långa armar
Sträcker efter offer
Vinterns kalla tarmar
Skriker efter blod
Köldens tunga andning
Flåsar efter liv
Naturens krafter
Rasar efter skrov

Bortdomnade fötter faller stentunga ner i snön
Fot om fot i natten pressar vandraren sig fram
Hopp byts till förtvivlan när han till slut når upp
Den frusne faller ner framför länge falnad glöd

Glödens sken befäster ett öde
Vinterns köld fullföljer dess löfte
Vindens byar döljer dess offer
I snöstormens nålsöga flammar glöden upp igen

Blåfrusna fingrar skakar i glödens sken
Den frusne vet snart att den inte värmer en själ
Glöden blott grann och en tröst för den tid
Som finns kvar att leva för den som skall dö

Glödens sken befäster ett öde
Vinterns köld fullföljer dess löfte
Vindens byar döljer dess offer
I snöstormens nålsöga flammar glöden upp igen

Blåfrusna fingrar kallnar vid falnad glöd
Snön täcker nu kinden och handen den täcks med
Den frusne ligger högst ovan istagna vandrares öden
Som sökte värmen av en grann, men kall glöd

Glödens sken befäster ett öde
Vinterns köld fullföljer dess löfte
Vindens byar döljer dess offer
I snöstormens nålsöga flammar glöden upp igen

Långt bort i yran går steg för steg en gestalt
Glöden finner syre, flammar upp och får liv en kort stund
Den frusne finner nytt mod, staplar fram till dess avlägsna sken
Sätter sig att värma sina blåfrusna fingrar ett litet slag